Wing Tsun Kung Fu Sverige

Det finns idag väldigt olika uppfattningar om Wing Tsun Kung-Fu. Ryktet återger ofta stilen som ganska lugn och smart, men även som bad boy-Kung-Fu med mycket action och explosiva, självsäkra utövare – och i värsta fall rent av otrevliga och våldsamma instruktörer. Är detta regel eller undantag, och hur står det sig mot stormäster Yip Mans träningsfilosofi?

Wing Tsun Kung-Fu är en stil som är anpassad för att fungera för alla; stor som liten, kvinna som man. Stilen skapades enligt sägnen av en vis Shaolinnunna för att lära ut Kung-Fu på ett smartare sätt. Men smart träning tolkas olika vart man än kommer. Så sant, i vissa skolor av Wing Tsun världen över är fortfarande skador, blåtiror och näsblod snarare regel än undantag på ett träningspass. Wing Tsun har därför ett tvetydligt rykte som både en stil med hårda tag men även en mjuk och smart stil. Sedan 90-talets Wing Tsun-hype i Sverige (som jag precis är ung nog att ha missat med några år) startades ryktet om en farligt snabb och aggressiv kampkonst som gick steget längre än alla de andra man då kände till här i Norden.

Har Wing Tsun Kung-Fu tagit av sig hårdhanskarna, eller helt enkelt bara utvecklats?

I europa hade Wing Tsun-traditionen en ganska våldsam uppväxt. Det gällde den första tiden för de ovana instruktörerna att bevisa hur väl stilen fungerade och att möta alla utmaningar ifrån andra stilar. I Wing Tsun tävlade man inte då heller, därför blev det ofta så att om någon utmanade en Wing Tsun-utövare utbrast ett mycket kort slagsmål istället. På så vis flög Wing Tsun-stilens fana genom Tyskland, Danmark och ända upp till vårt avlånga land. Men de som var med i WT-svängen på den tiden var tvungna att tåla trycket, som en av mina tränare sa när han berättade om gången hans huvud klämdes mellan sin Sifus roundkick och backfist under första graderingen – och att han sedan reste sig från sin sjunde visslande knock-out, för den dagen.

Idag utövas konsten i över 64 länder och är troligen världens mest populära stil av sydkinesisk Kung-Fu. På de flesta Wing Tsun-skolorna i världen har stilen vuxit upp lite. Det här med att bevisa hur bra stilen är och att hävda sig själv genom att slå ner andra är inte så viktigt längre. De som upplevt denna form av träning sprider istället ryktet om Wing Tsun som en ganska soft stil; en stil där man inte lägger alltför mycket tid på att slåss mot varandra, utan tillsammans tränar upp självkänsla, effektivt självförsvar och reflexer. Detta är den mer moderna framtoningen, där konsten att kunna ta en smäll, ordentligt bytts ut mot att inte behöva käka några hårda slag i förtid, t.ex. på träningen dit man ju faktiskt går för att lära sig undvika bråk och skydda sig själv mot våld. Dessutom ska ju alla upp och jobba eller gå i skolan dagen efter.

Att bli träffad och träffa andra är en naturlig del av Kung-Fu, i realistisk träning och lärorik sparring. Men med avsikt att skada andra och hävda sig själv är det en helt annan lek.

Men vissa vill ha en snabb fix; fem tekniker, sen ska man börja slåss. Det är lite som att jämföra att lära sig köra bil, för att funktionellt kunna ta sig runt på alla världens vägar hela livet, med att lära sig köra moped som 15-åring för att kunna åka upp och häcka någonstans med gänget och delta i inbördes beundran/rivalitet under en väldigt begränsad tid. De flesta växer upp och lär sig med tiden att det är mer hållbart att satsa på bilen som fordon. Den moderna Wing Tsun-utövaren kan träna tekniskt flera timmar om dagen och ändå sparras och testa sina färdigheter på ett ordnat sätt någon gång i veckan, utan att ha sönder sig eller sina kamrater.

Vilken metod är då mest i linje med Wing Tsuns träningslära? Traditionellt slogs ju Hong-Kongs utövare sjövilt på varje hustak som det fanns Kung-Fu-skolor vid, för att testa sig och lära sig slåss mot andra stilar. Vad är det då för fel med att vara lite hård mot sina elever? Stormäster Yip Man, av många ansedd som grundaren av modern Wing Tsun, sa faktiskt några väl valda ord angående detta:

Mästaren slår aldrig sin elev i Hjärtat – men tillåter heller inte att eleven slår honom i Hjärtat.

Hur ska vi då tolka detta? Det är ju (nästan, för de flesta) omöjligt att klippa till någon hårt nog för att kunna träffa i hjärtat, hursomhelst. Om vi aldrig får träffa våra elever, hur ska de då lära sig att försvara sig mot ett riktigt angrepp? Och hur ska vi kunna undvika att själva bli träffade? Då måste vi ju bli helt fruktansvärda och skräckinjagande, så att ingen någonsin vågar sätta en träff igen utan att få ångra det! Hela pedagogiken måste byggas om för att bara handla om instruktörernas image.

Riktigt så tror jag inte att Yip Man tänkte, men en negativ trend i Wing Tsun-världen är att tränaren ses som untouchable och ifall han råkar släppa in minsta träff under träningen måste han snabbt visa vem som bestämmer genom att ge sina elever stryk. Så tränar man inte funktionell kampsport eller effektivt självförsvar, utan bygger bara upp ett jätteego och en person- och våldskult. Eleverna blir rädda för sin instruktör och vågar inte försvara sig. Men Kung-Fu-lärarens arbete är att lära ut Kung-Fu, det är det eleverna betalar för. Inte för att få stryk eller vara med i en fanclub för att beundra instruktören.

Stormäster Yip Man är ett av Wing Tsun-traditionens mest prominenta namn och han satte värdegrunder för kampsport som ännu idag inspirerar nya generationer av Kung-Fu-utövare.

Precis tvärtom tänkte nog Yip Man: Man ska aldrig slå sina elever så att de blir rädda eller så att man sänker deras självförtroende och skadar deras självkänsla. När man tränar kampkonst ska alla veta att det faktiskt är träning, dvs. teknisk och rutinbaserad inlärning för att utövarna ska kunna bli bättre efterhand. Inte bara illvilliga käftsmällar för att instruktören har problem hemma eller hatar sitt riktiga jobb och därför måste ge näring åt sitt ego, eller för att det är coolt att slåss. Man tränar och testar varandra, men slår helt enkelt inte sina elever eller medtränande mer än vad som behövs. Då håller allas kroppar länge nog att kunna bli mästare.

Men hur är det då med mästaren? Även mästaren kan bli träffad av ett slag då och då, men han tillåter aldrig att slaget träffar honom i hjärtat.

Sihing Christian Allgulander
Malmö Wing Tsun Skola

Tags: hong-kong, ip man, kampkonst, kampsport, kung fu, lund, malmö, sverige, wing tsun, yip man