Det finns en motsägelse i Wing Tsun systemet som ibland kan vara svår för eleven att förstå. Vi som i viss mån representerar systemet på olika sätt. Berättar gärna och ofta om att Wing Tsun är ett mjukt och följsamt system uppfunnet av en kvinna, där du som utövare ger efter för överlägsen styrka för att på så sätt kunna behärska en starkare motståndare. När den nye eleven kommer och ska träna detta ”mjuka” kung fu system så kommer han bli visad någonting annat.
Den gamla klassiska Wing Tsun som lärs ut i t ex. Hong Kong är en lång process. I GM Leung Tings böcker kan man läsa om hur han började sin träning med att göra de tre första delarna av Siu Nim Tau i ungefär ett halvår. Var det en ”bra” träning kunde hans dåvarande Sifu komma bort till hans hörn i lokalen och kolla hans benställning och det var allt. När Wing Tsun kom till Tyskland på 70-talet, förstod GM Kernspecht att det inte kommer att fungera att lära ut Wing Tsun som man gjorde i Hong Kong. Det västerländska tänket krävde svar som hur man försvarar sig mot ett rundslag eller en strypningsattack. Så den Wing Tsun som lärs ut idag är baserad på österländsk visdom och västerländsk effektivitet.
Detta innebär att Wing Tsun har som första del ett slags kedjeslags självförsvar mot olika sorters attacker från en motståndare, och dessa försvar är inte speciellt mjuka. Du som utövare ska störta in mot din motståndare och slå eller sparka. Kommer motståndarens armar att vara i vägen skär du igenom hans försvar med kilprincipen (dina armar blir som en spetsig trekant).
Problem kan uppstå när nybörjaren börjar titta på högre graderade elever eller sin egen Sifu som ser mjuka och flexibla ut i sitt utövande av Wing Tsun och tror detta är svaret eller den sanna vägen att gå för att behärska kampkonsten.
I WT ligger vår guard på centrumlinjen (wu sau, man sau). Tanken är att redan ha intagit en så pass fördelaktig position av armarna att vår motståndare oavsett vilken väg han än tar så har hans slag en längre väg att gå än våra. Detta är sant men samtidigt är det också ett högt vågspel, för i verkligheten är vår guard inte speciellt skyddande. Det är lätt att lura sig att eftersom vi slår kedjeslag (flera slag i en följd) så behöver vi inte slå speciellt hårt då det hela tiden kommer nya, men om vårt första slag inte slår ut vår motståndare vid första kontakten eller åtminstone påverkar antagonisten så mycket att han stannar upp med sitt slag, kommer hans slag tiondelen senare (senare för att det har längre väg att färdas) obönhörligen landa i vårt oskyddade ansikte. Här kommer det anrika taoistiska uttrycket väl till pass: You must punch fucking hard ; ) Så har vi en elev som försöker efterlikna den mjuka kung fu mästaren kommer detta bara påverka kraften i slagen till det negativa. Det är därför vi har motton som one punch to kill och punch like a spear så vi inte glömmer att gå in med hela kroppen när vi slår.
Nybörjaren ska alltså inte lägga fokus på att slå mjukt utan hårt, trots att man läser om wing tsun som ger efter för överlägsen styrka och att den första kraftprincipen säger att gör av med din egen styrka. Samtidigt som man tittar på utövare som man beundrar som tycks glida undan motståndarens armar på ett ibland ”magiskt” sätt. Detta för att slippa gå omkring och tro att det är viktigare att kunna chi sau än att knocka din motståndare, vilket det inte är om man pratar i självförsvarstermer. Att du som utövare sen kommer att bli mer fascinerad av chi sau än självförsvar är förståligt, men en sak i taget.
Så man skulle kunna påstå att i det västerländska arvet lär vi att försvara oss först innan vi lär oss systemet. I det österländska perspektivet lär man sig systemet först och när man är färdig kan man försvara sig.
Någonstans på resans gång ska du nu ändra dina hårda slag till att bli slag som får en annan karaktär. För nu ska dina slag känna av motstånd från din partners armar. Vilket innebär att du inte kan slå med full kraft och chansa på att slagen går rakt igenom motståndarens guard, vilket har varit fallet tidigare. Man kan ofta se utövare som i sin chi sau träning har bestämt sig för att driva eller pressa sig igenom partnerns armar oavsett vilket motstånd man möter på vägen. Detta för man har inpräntat att anfall är bästa försvar. Vilket innebär att tänket är ungefär, så länge jag tvingar min partner till försvar så är han så upptagen med det att han inte kan anfalla mig.
Men det är nu systemet börjar, konsten i kampen sätts på prov, eller ännu bättre det är dags för din wing tsun att bli en vacker vår där alla känsel spröt står i full blom.
Men detta blir också något obehagligt och osäkert. Från att ha litat på sin favorit teknik eller varit säker på sin oftast fungerande favoritkombination ska nu eleven lägga tilltro på sitt nerv och känselsystem i armarna som ska känna av allt innan hjärnan hinner reagera. Det finns en viss trygghet i att anamma iden om anfall är bästa försvar. Du vet vad du ska göra och känslan av att själv styra kampen inger både fruktan från din motståndare och en känsla av kontroll. Det är också självklart att det är i denna ordning vi måste gå. Vi kan inte börja i andra änden med att kontrollera vår motståndare med chi sau reflexer som vi inte har utvecklat än. Det är inte förrän kanske decennier av chi sau träning som vi kan unna oss lyxen att lura vår motståndare med att det är han som styr kampen genom att låta denne person anfalla först.
Om det är så här att det finns två motsägelsefulla helhetskoncept i Wing Tsun där det första är att anfalla först med någon av alla de tekniker man har lärt sig, wan-wu (de tiotusen tingen) och det andra är (efter många års träning) att vänta in din motståndare utan att ha den minsta strategi, wu- wei (tomhet eller ingen handling). Då kan man börja ana varför vissa påstår att Wing Tsun`s koncept är Taoism. För det lilla jag vet om Taoism är att det är en paradoxal filosofi vilket Wing Tsun också är.
Sisuk Lars Olsson Helsingborgs Wing Tsun skola
