Tystnaden låg tung över den långa numera grusiga gatan. För bara ett halvår sedan hade det här varit stor kommers. Gatan hade varit full med liv och trafiken hade varit stökig. Så var det nu inte längre. De två unga pojkarna uppe på tredje våningen stod som fastklistrade vid fönstret. I en adrenalinfylld andakt stirrade de spänt ut mot det som skulle utspela sig. De var livrädda men kunde ändå inte slita sig.

Under några dagar hade det nu gått rykte om att olika grupperingar inom de röda gardisterna planerade att slå till mot Wushu City. Det hade också läckt ut via ett flertal plakat som satts upp på väggtavlorna. Wushu City var ett område i Shanghai som fått sitt smeknamn därför att de flesta kung fu mästare bodde i detta område. Eftersom ryktet hunnit före hade många av dem nu flytt till släktingar och vänner på annat håll.

De röda gardisterna var inte att leka med. De drog alla som de kallade ” intellektuella” eller ”svarta femmor” inför förhör. Inför stora folkmassor anklagade man sedan de tilltalade med frågor som bevisade att man var skyldig till att motarbeta kommunistpartiet eller sympatisera med det gamla samhället. Anklagelser skreks ut av publiken och människor grät ut sina bevis för att den tilltalade var skyldig. Många erkände sedan under tortyr att de var skyldiga. Många fick panik eller blev ihjälslagna. Alla i Shanghai levde i skräck inför dessa härjningar och många utsatta tog livet av sig för att rädda sina familjer.

Turen hade nu kommit till Wushu City. Man skulle nu en gång för alla rensa ut den gamla traditionen. Här hörde kung fu mästarna till samt deras familjer. Man ansåg att detta var en kvarleva av det gamla och dåliga Kina. Många utövare av kung fu hade redan blivit förföljda, lemlästade eller skickade till obarmhärtiga arbetsläger. Man hade inte hört talas om att någon någonsin kom tillbaks.

Kvar i Wushu City fanns nu bara de som inte hade någonstans att fly till. Häribland fanns bland annat minoritetsgruppen Hui. Dessa tränade kung fu stilen Xinyi Liuhe Quan. Detta var nu den enda kung fu stilen som var kvar i Wushu City. Dessa familjer levde nu i skräck och visste inte vad som väntade dem. De höll sig därför inomhus för att göra så lite väsen av sig som möjligt. Man hoppades att det bara skulle vara ett rykte.

Klockan hade nu slagit tio på förmiddagen. Långt borta bröts nu den tunga tystnaden av rörelse. Flera olika grupper av rödgardister hade slagit sig samman och tågade nu gatan fram mot Wushu City under höga skrik och kampsånger. Över tre hundra ungdomar hade samlats för att ställa familjerna i Wushu City inför pöbeln. De hade redan bestämt sig för utfallet. Skyldiga.

Nere på en av yttergårdarna hade tio äldre herrar i smyg samlats. Utan att några andra inom familjerna vetat om det hade de smitt motåtgärder. Dessa herrar var nu inte några familjefädrar längre. Deras barn och deras barnbarn var i fara och de var den äldsta generationen. De kunde offras.

Det var nu dags att omsätta en livstid av Xinyi Liuhe Quan träning i praktiken. Det var inte längre en fråga om träning för hälsan. Det gällde nu deras familjer. Det var dags att använda Xinyi Liuhe Quan till det som det en gång i tiden var skapt för. Under tystnad gick de tio äldre herrarna ut och ställde sig på ett led för att täcka upp hela gatan. Ingen skulle komma fram.

Framför dem kom nu horden av gardister alla bärandes röda trasor runt armarna och med plakat. De röda gardisterna var många. De tio äldre herrarna backade inte. De visste sin uppgift och sitt åtagande och det var att stå kvar. De stod orörliga och väntade. När det endast var tjugo meter ifrån varandra stannade den stora horden. En av ledarna proklamerade ut sitt budskap om att de kommit för att rensa ut kvarlevorna av det gamla utsugande Kina, fanatismen var stor. Detta avslutades med en direkt order om uppgivande och att släppa förbi dem. Ingen av de tio äldre herrarna sade något, inte heller flyttade de sig en millimeter. Horden började bli otålig och snart så satte hetsen igång. Armarna reste sig i luften och kväde började hagla. De tio äldre herrarna lyfte sina händer och var redo.

Det var en lång väntan. De två pojkarna uppe i fönstret stirrade som hypnotiserade. De var livrädda men kunde inte släppa blicken från skådespelet och sög in varje uns av händelsen. Detta var ett ögonblick som skulle leva kvar för evigt. Där nere på gatan stod farbror Wang, morfar, farfar och alla de andra äldre de kände. Mot dem detta hav med människor i rött.

Plötsligt så bröts stiltjen och några från horden rusade till anfall mot de äldre herrarna. Dessa började i sin tur med de karakteristiska Xinyi Liuhe Quan rörelserna som de gjort varje dag i nästan hela sitt liv. De två pojkarna hade också sett dessa rörelser många gånger nere på gården.  

Det som utspelade sig framför de båda pojkarna kunde liknas vid ett vattenhjul. De äldre herrarna slog så hårt mot de framrusande motståndarna att de föll samman och blev liggandes. Allt fler av gardisterna kom till undsättning och ville komma åt herrarna. Xinyi Liuhe Quans taktik är att som en slåttemaskin röra sig som ett vasst hjul framåt. Det var nu detta som utspelade sig. De röda gardisterna försökte slå och sparka men attackerna gled bara av herrarna. När missen var ett faktum återstod bara obarmhärtigheten i kontringsattacken. Skrik av smärta hördes från gardisterna när de blev träffade.

Under en halvtimme försökte gardisterna i omgångar komma åt de äldre herrarna men utan framgång. De stod där de stod. Många gardister låg skadade eller medvetslösa längst gatan. Där fanns många gardister kvar som kunnat fortsätta men kampglöden hade falnat. Deras tanke om framgång hade försvunnit. Tanken om att de själva skulle utsättas för hot och våld hade säkerligen inte funnits med. Ingen ville eller vågade längre närma sig de äldre herrarna. Några skadade hade redan begett sig därifrån för att söka hjälp. Under hot lovade gardisterna att de skulle återkomma. Sakta började de sedan dra sig därifrån. Ingen vågade gå fram och titta till vad som hänt med dem som låg orörliga kvar på marken. Herrarna stod likt monument kvar. Det gjorde också de två pojkarna uppe i fönstret.

När gardisterna inte längre syntes slappnade de tio äldre herrarna av. De satte sig vid vägkanten. Där satt de länge och sa ingenting. Så länge att de båda pojkarna till sist tröttnade. De lämnade fönstret. De sa heller inte så mycket. De vågade heller inte gå ner på gatan. De hade fått stränga order om att inte vistas utomhus. Även om de hade fått så hade de inte vågat. Någonting inom dem hade börjat spira. De hade sett de gamle där ute.

Tant Wang stod inne i det lilla köket när farbror Wang kom in. Han var svettig, smutsig och hade blod på kläderna.
Tant Wang hade hållit sig inomhus och frågade nu vad han i alla sina dagar hade gjort för att se ut sådan?
Farbror Wang svarade att han tränat.
Tant Wang suckade och muttrade att det inte var någon mening med allt det där tränandet. Inte hade man någon nytta av det. Helst inte om kläderna skulle gå sönder så här i fattigdoms tider. Om han varit ung så hade det varit förståligt för det hör ungdomen till. Men när man är så gammal borde man ta det lite lugnare och vara mer försiktig.

Farbror Wang sa ingenting. Han såg bara på när tant Wang gick in i andra rummet för att hitta några andra kläder. Han hade denna förmiddag fått svaret på varför han spenderat stora delar av sitt liv med att träna kung fu. Det hade varit många jobbiga träningstimmar som inte gick att räkna. Det hade varit värd varenda minut. Hans familj var fortfarande vid livet. Han hade kunnat göra sin plikt. Han satte handflatorna mot varandra och bugade bort mot väggaltaret. I sina tankar tackade han sina mästare som han haft under sitt liv. Han var mycket tacksam för den kusnkap det de lärt honom. Det hade varit som de sagt. Kung fu hade visat sig vara den värdefullaste kunskapen i hans liv. Tankarna bröts av att de två pojkarna kom in i köket. De tittade storögt på honom. Han visste intuitivt att de hade bevittnat händelsen. Han visste också vad de ville. I morgon skulle han börja lära dem Xinyi Liuhe Quan. Just nu behövde han lite vila.

Ryktet spred sig om händelsen över hela Shanghai och inga fler attacker gjordes mot Wushu City. Efter hand kom de andra kung fu mästarna och deras familjer tillbaks. Xinyi Liuhe Quan blev ett mycket beryktat och omtalat system känt för sin effektivitet. Många utövare av Xinyi Liuhe Quan fick jobb som livvakter åt kommunistiska storpampar. Många blev även beryktade för sina kunskaper om läkekonst.

Femti år senare vid två olika tillfällen intervjuade man respektive Xinyi Liuhe Quan mästare. Man frågade både om de trodde att systemet fungerade som självförsvar. Både svarade jakande på denna fråga. Följdfrågan var hur man kunde veta detta då ingen Xinyi Liuhe Quan mästare vunnit i UFC. De båda mästarna hade både tittat på journalisten.